Inom bildpedagogiken är professor Lars Lindström en framstående person, och genom hans modell (se nedan) kan man förstå hur olika uppgifter ger eleverna olika möjligheter till att använda kreativitet, problemlösning, kritiskt tänkande m.m. Många menar att bildlärare (och lärare överlag) har för mycket fokus på att lära ut tekniker och verktyg, och att eleverna inte i tillräckligt hög grad får träna de andra förmågorna. Att man går in i rummet ”Lärande OM” och stannar kvar där. Ni vet, de där uppgifterna som slutar i att alla elever i en klass har gjort nästan identiska verk (björkstammar i ett vinterlandskap, snögubbar från ett särskilt perspektiv, en solnedgång o.s.v.). När man sätter upp dem i korridoren eller klassrummet, så ser det ut som om en duktig klass har marscherat i raka led under bildlektionen. Och ja, jag har också gjort så många sådana uppgifter. Och sådana uppgifter flödar det av på Facebook-grupper och Pinterest. Och ibland kanske det finns ett syfte med sådana uppgifter, men jag förstår att det behövs en mångfald och att jag behöver börja mina teman utifrån ett helt annat ingångsläge om jag faktiskt vill åt det där jag började med, alltså problemlösning, kreativitet och kritiskt tänkande.
Det som är frågan är alltså hur jag som bildlärare kan introducera teman för eleverna genom att kliva in i rummet Lärande I och GENOM snarare än Lärande OM. Hur jag kan skapa uppgifter utan färdiga svar, utan färdiga mallar. Inte helt utan ramar, men ramar som kan kicka igång eleverna i uppgiften men samtidigt kräva dem på problemlösning, kreativitet, kritiskt tänkande o.s.v. Elevernas bilder är inget skyltfönster för att visa för andra lärare eller föräldrar hur duktiga de är, utan ett undersökande ämne där processen är så otroligt viktig. Vi kanske skulle försöka visa just processen lite mer, än slutprodukterna, i våra skolor?
Bildlektion 